Idag fick jag ett meddelande på facebook om att en väldigt fin vän hade vägarna förbi Karlstad och tänkte då på mig/oss.. Åh vad glad jag blev!


Det har länge slagit mig att ens vänner ALDRIG offrar sig till att komma för att besöka mig och Noah här i Karlstad. Det är alltid jag som åker annars. Vilket jag känner stor besvikelse över. Men jag har mer och mer insett vilka som är ens riktiga vänner och vilka man fortsätter hålla kontakten med. Men det är alltid samma visa varje gång. Vill man ses så får man nästan tjata sig till det. Aldrig någon som erbjuder sig eller frågar om man ska ses. Här får man kämpa för att hålla vänskapen vid liv med det flesta. Vilket inte är det lättaste då man har en bebis att ta hand om samtidigt. Hur ska man hinna lyfta på telefonluren ständigt? När jag känner att ingen gör detsamma, varför ska man då ens engagera sig? Vill man ha vänner så får man ju ligga på lite själv! Ge och ta.... 

När Ida skrev till mig blev jag verkligen glad. Hon fick för ett tag sedan beskedet bröstcancer men hon är en sån otrolig kämpe och hon är verkligen en sann vän som jag hoppas och tror att jag kommer ha livet ut. Att hon dessutom hade vägarna förbi och tänkte på mig trots allt som hänt visar vilken sann vän hon är! :-) Bara det små sakerna kan betyda så mycket.